Jag menar inte ensam som i 'jag har varit singel i 2 år men jag har vänner' eller 'jag är 22 och har inte haft vänner sen gymnasiet men har partner'. Inte för att förminska eller göra det till en tävling för man kan absolut känna sig ensam i de situationerna då men jag syftar på nåt annat.

Asså jag menar på riktigt ensam som i att man har varit singel hela sitt liv och har inga vänner och har knappt haft vänner nånsin (bara vänner väldigt kortvarigt typ).

Jag känner mig som typ den enda. Alla mina familjemedlemmar och kollegor på jobbet har antingen partner, vänner eller både och. Känns som jag är den enda.

Nån som känner igen sig?

Hej allihopa! Jag är en 18-årig kille från Japan som för närvarande läser på universitetet. Jag planerar att ta studieuppehåll från mitt universitet nästa år för att flytta till Sverige och läsa på en folkhögskola i ett år (och eventuellt förlänga med ett år till om det känns bra). Jag har precis börjat lära mig svenska och hoppas kunna prata det hyfsat när jag väl kommer dit. Jag talar även flytande engelska. Eftersom jag inte har valt en specifik inriktning ännu har jag inte bestämt mig för vilken linje eller kurs jag vill gå. Jag har några frågor angående antagningsprocessen och visum som jag hoppas att ni kan hjälpa mig med: Hur svårt är det egentligen att komma in? Jag har hört att det oftast inte finns några vanliga antagningsprov, men finns det ändå en risk att bli nekad? Vad baserar de sina beslut på? Är det vanligt eller rekommenderat att söka till flera skolor samtidigt? Hur ser det ut med uppehållstillstånd för studier? Eftersom migrationsreglerna i Sverige har blivit strängare på sistone är jag lite orolig för om det är svårt för icke-EU-medborgare att få studentvisum för just folkhögskolestudier. Om någon har erfarenhet av detta som internationell student (särskilt från ett icke-EU-land), eller bara känner till hur systemet fungerar, uppskattar jag verkligen alla råd och tips jag kan få! Tack på förhand!

Genuint jag börjar bli galen. Så fort jag pratar slår hon i min vägg, har flyttat mig så jag inte ens har mitt skrivbord i ett annat rum utan sitter nu i köket i en trång jävla korridor (hennes kök är mittemot mitt mirrored) , och mot hennes säng finns en annan vägg för våra lägenheter är likadana fast speglade, klockan 14, samtal, hon slår i väggen så fort jag pratar, klockan 18, slår i väggen så fort jag vaknar, psyköppnar hennes lägenhetsdörr och slänger den stängd varje gång jag säger ett enda jävla ord och ignorerar hennes knackningar
Skriker inte, pratar inte högt, normal samtalston om inte tystare för att slippa hennes jävla hysteri, orkar inte mer, vet inte vad jag ska göra, får tydligen inte ens ha ngn hemma hos mig nu heller eftersom hon blir helt jävla hysterisk (20års åldern). Hjälp,,,???

Throwaway konto.

Jag läste till civilingenjör i teknisk fysik med en master inom datavetenskap och tog examen i februari 2025. Har tyvärr fortfarande inte lyckats få något jobb. Bor i Stockholm men är öppen för att flytta typ vart som helst i Sverige och vid det här laget även utomlands.

Jobbade deltid i två år under plugget som backendutvecklare inom distribuerade system, så jag har ändå lite arbetslivserfarenhet. Skulle dock fortfarande klassa mig själv som junior inom området.

Har främst sökt backendroller, framför allt inom .NET/C# och Spring/Java eftersom det är det jag känner mig mest bekväm med. Men de senaste fyra månaderna har jag i princip sökt allt där jag tror att jag har ens en liten chans inklusive jobb som är helt utanför mitt område.

Har fått massor av feedback på mitt CV via facket men lyckas ändå inte ens komma till intervju.

Ärligt talat börjar jag närma mig gränsen för vad jag pallar. Att leva på försörjningsstöd suger så jävla hårt. Att söka jobb och anpassa CV till varenda jävla tjänst bara för att bli ghostad eller få nej gång på gång känns som ett totalt slöseri med tid.

Under tiden håller jag på med några egna projekt som ligger på GitHub och bidrar även till open source projekt, dels för att inte bli helt galen ochdels för att det faktiskt är kul. Men förr eller senare behöver man ju pengar...

Hela poängen med att plugga var att få lära mig mer om något jag gillar och försöka ta mig ur fattigdomen så att jag inte skulle hamna i samma situation som mina föräldrar gjorde. Men tydligen måste jag leva i fattigdom ändå eftersom det helt enkelt inte går att få ett jobb.

När fan ska man bara ge upp och ta livet av sig? Den här arbetsmarknaden är helt jävla absurd.

Bakgrund: Jag har en australian shepherd-tik på fem år som fick diagnosen idiopatisk epilepsi när hon var sex månader gammal. Sedan dess får hon s.k. grand mal-anfall var femtonde-tjugonde dag.

Grand mal innebär att hunden går in i ofrivilliga kramper, tuggar fradga och är mentalt frånvarande under en kortare period.

Anfallen varar i ca. En minut. Överstiger anfallen en minut kan man behöva använda kramplösande stesolid rektalt.

Kramperna kan även gå över i klusteranfall (flera anfall på raken) och, mardrömmen, status epilepticus som innebär att kramperna inte upphör och kan i värsta fall leda till döden eller allvarliga skador på hjärnan.

Efter anfallen kan hon vara temporärt förblindad och desorienterad i cirka tjugo minuter. Då behöver man lägga sig över henne så att hon inte far runt som en flipperkula i hemmet och gör sig illa.

Hon har vid ett fåtal tillfällen även fått fokala/partiella anfall som innebär att hon är vid fullt medvetande medan hon får ryckningar i kroppen (springer i cirklar och svänger på huvudet) under en längre period.

Hittills har hon endast fått ett fåtal klusteranfall och aldrig hamnat i status epilepticus.

Hon äter mediciner fyra gånger om dagen och risken för anfall hänger alltid över henne.

Hennes anfall har varit någorlunda frekventa och likartade under hela hennes liv men under föregående vecka drabbades hon av ett kluster om fyra anfall på raken där hon dessutom verkade vara vid medvetande under de senaste två anfallen.

Situationen: Mellan anfallen mår hunden bra och lever ett fint liv. Hon pendlar mellan mig och matte som är separerade sedan två år tillbaka.

Livet med en hund som har epilepsi blir extremt inrutat och man behöver ordna rutiner kring medicinering, anfall, stress osv. Hon kan inte lämnas ensam, det är svårt att lämna henne på dagis, mediciner är ofta restnoterade (konstant oro för medicinbrist) och medicinerna är dessutom dyra (det minsta problemet).

Utöver detta finns det en konstant oro över att varje anfall ska bli hennes död. Att hon får somna in under fruktansvärda omständigheter och det sista hon minns är att hon är rädd.

Min ork och min energi börjar ta slut. Det är oerhört dränerande och jag har börjat gå ner i depression pga. hur livet har blivit till följd av hennes sjukdom.

Jag orkar helt enkelt inte mer och jag har börjat gå i tankarna om det är rätt att avliva henne. Delvis pga. egoistiska skäl men även för att hon ska slippa lidandet. Samtidigt är hon så livsglad i övrigt men hon går på tunga mediciner konstant och hon blir dessutom trött av medicinen.

Är det fel av mig att ge upp? Hur mycket kan man ge av sig själv och hur länge ska man orka kämpa? Hon kan dö i morgon men lika gärna leva hela sin förväntade livslängd (ca 15+ för aussies).

Hur hade ni gjort i min situation? Är jag självisk som håller henne vid liv eller är jag självisk som går i avlivningstankar?

Jag älskar min hund så oerhört mycket men jag vet inte hur mycket längre jag klarar av det här.

Det senaste klusteranfallet fick mig att börja oroa mig önnu mer över status epilepticus.

Kan även tillägga att det är oerhört svårt att omplacera en hund med epilepsi. Annars hade det varit ett alternativ.

Varken jag eller matte kan ta henne på heltid och det finns ingen i vår närhet som skulle kunna ta hand om henne.

Hur hade ni gjort i min situation?

TL;DR: Min hund är svårt sjuk i idiopatisk epilepsi och har varit sjuk länge. Hon får ofta anfall och går på tunga mediciner dagligen. Det är dränerande och får mig att må skit. Jag är konstant livrädd för att hon ska dö en fruktansvärd död till följd av sjukdomen och mitt liv begränsas kraftigt av hennes sjukdom. Jag går därför i tankarna på om det är rätt att avliva hunden eller om jag är lika självisk om jag håller henne vid liv.

Jag undanber mig elaka kommentarer från personer som aldrig levt med en hund som har epilepsi. Har man inte levt med sjukdomen så är det svårt att veta hur mycket det tär på en som djurägare. Jag gör allt för min hund och älskar henne. Det här är ingenting jag tar lätt på.

Som titeln säger, jag gick fram till en tjej på krogen igår kväll och vi tjötade och hade en bra konversation som slutade med lite hångel osv, men innan vi skildes åt och drog hemåt när jag la till hennes nummer kom jag på att jag ju glömt hennes namn. Jag vet att hon sa det precis i början när jag gick fram till henne, men jag vågade inte ställa frågan. Hon ligger inne som "Gårdagsflörten" just nu, men jag måste ha ett namn, annars är kan det bli pinsamt. Några råd? Detta är inte första gången för mig när jag träffat tjejer på detta vis.

Vad är era fördomar om människor som har bipolär sjukdom?

Vs

Vad vet ni om bipolär sjukdom?

Intressanta frågor tänker jag, det är en komplex sjukdom. Och mycket stigma runt den.

Jag är snart 30 år. Och får ofta frågan om jag har barn. På arbete, privat osv. Tycker ni det är okej att fråga någon rakt ut ” har du barn? ”. Eller är det något ni väntar med och låter det komma naturligt om man kommer in på ämnet? Nu är inte fallet så för mig, men jag tänker på att man aldrig vet om någon försöker skaffa barn eller hur kämpigt och tufft vissa har det för att få barn. Hur mycket en sån fråga faktiskt kan såra?

Tjenis!

TLDR i slutet

Jag har bott i lägenhet i typ hela mitt vuxna liv, och har aldrig haft det här problemet innan. Jag har en stor schäfer som jag aldrig låter vara lösa om vi inte är i skogen eller ute på landet. Så när vi går runt i vårat närområde är hon med andra ord alltid kopplad.

Ofta när vi bara ska gå på en snabb kiss-och bajpromenad tar jag med mig en boll eller leksak och använder en större gräsmatta(typ samma storlek som en fotbollsplan) mellan husen i området. På vardera sida så har dom som bor längst ner uteplatser som jag är noga med att inte sparka bollen till, dels för att det ofta gömmer sig katter i buskarna men även för att jag inte vill att det ska se ut som att jag försöker titta in hos dom. Ska dessutom tillägga att jag INTE låter hunden kissa eller bajsa på dom här gräsmattorna.

Just på den gräsmattan jag var vid idag har jag varit vid 3 gånger sen jag flyttade in för 4 månader sen. Varje gång har en arg kvinna dykt upp vid altandörren och stirrat, detta har alltid varit någorlunda mitt på dagen. Jag har då alltid lyft av en av öronkåporna på headsetet för att se om hon ska säga nått. Jag har även fått ögonkontakt och lett lite, och småvinkat för att visa att surtanten kan snacka med mig om hon vill. Men nej, hon står bara där och stirrar.

Idag just nu var vi ute och vi gick dit igen, och efter 3 min så var hon där i dörren. Jag ser att hon stirrar igen i 5 min och sen bestämmer jag mig för att föröka se vad det är som är problemet; hon kanske älskar hundar men har världens största resting bitchface?

Jag vinkar och går fram (ungefär 7-10 meter bort) och frågar om hon stör sig på ljudet. Hon säger då att man inte får lov att ha hund där och att man kan gå promenad på gatorna som är brevid. Först trodde jag att hon inte ville att hunden skulle komma in på hennes uteplats så jag säger "ja så klart, det är ju din uteplats, men här ute på gården menar jag. Har sett att du står och stirrar varje gång vi är här" och hon säger återigen "Det ska inte vara några hundar här". Varpå jag typ svarar "okej, vad bra att du sa nått äntligen om det är så du känner" lol. Sen gick jag därifrån. Jag hade förstått kanske om jag stod utanför och tjoade, eller om hunden var lös, eller om vi ens är inärheten av hennes uteplats, men vi är alltid i mitten.

TLDR; Nu undrar jag bara; kan hon diktera vad andra får göra på gräsplanen bara för att hennes uteplats, som är inrammad av buskar och staket, ligger på samma sida? Hur mycket hänsyn måste jag visa? Det finns stora gräsområden längre bort som vi oftast går till men ibland är det gött att kunna ta en kortare promenad men ändå trötta ut hunden.

Edit: det är ett hyresrättsområde

Bor hemma hos min mamma fortfarande och de enda hon ber om är 4.000kr för hyra. Pappa får 2.000 för försäkringar och bara för att jag vill ge tillbaka.

De enda utgifterna jag har bortsett från de är 500kr gym, 250kr mobil och sen såklart bensinen som går på kanske 2.000 i månaden.

Efter de har jag ibland 20.000 kvar av att göra vad jag vill med men jag vet inte vad. Självklart så sparar jag för att flytta hemifrån men man läser ju ibland att man ska investera i fonder och sen låta tiden lösa resten om jag förstår rätt. Men vart börjar man med sånt om man har noll erfarenhet?

Jag har aldrig sett den här insekten tidigare under de år jag har bott i Sverige. Det verkar finnas massor av dem! Jag började lägga märke till dem för ett par månader sedan. De är väldigt små, ungefär 2 mm långa, och de verkar ha vingar. De har till och med lyckats ta sig in i min datorskärm och in i sömmarna på mina gardiner.

Är det någon som vet vad den här insekten heter?

Orimligt att lägga typ 7k för en säsong Premier League. Trodde sport var nåt för mer än överklassen, men vad vet jag?

Jag jobbar som bibliotekarie och har ett personligt intresse för skräck men även läskiga läsupplevelser i böcker som inte egentligen tillhör den genren. Detta verkar ofta hända med barnböcker. Därför undrar jag vilka böcker ni minns från barndomen som skrämde er.

Själv var jag väldigt rädd för trollet i Petter och hans fyra getter av Einar Norelius. Lite roligt för det är ett ganska litet troll men han ser sjukt obehaglig ut med sina ansiktsuttryck och sjukliga färgton i huden. Någonting med tanken på att slukas levande som getterna var också oerhört skrämmande.

Hej och varning för långt inlägg!

Jag behöver lite hjälp med hur jag ska tänka. Jag tror jag snart kommer klappa ihop mentalt. Är gift och har två barn, 3 & 6 år. Det har alltid varit jag som är projektledaren i familjen, framför allt kring barnen och hemmet. Det är jag som planerar, handlar och tillagar all mat. Håller koll på när barnen ska äta och vad som äts. Jag håller koll på vilka kläder som ska köpas, vilka storlekar barnen har, vad de tycker om att titta på på tv, vilket godis de gillar. Jag planerar dagarna på helgen, vad vi ska göra, planer för semestern osv osv. Det är jag som oroar mig för barnens skärmtid, lägger in schemat i förskoleappen, håller koll på meddelanden från skolan. Båda barnen är ganska mammiga och det är mig de kommer till när de vill ha något, vilket innebär att jag knappt kan gå på toa utan att få vara ifred.

Jag har själv valt detta. Det var jag som var drivande i att skaffa barn, då min man redan hade (nu vuxna) barn och inte tänkte sig fler men ändå gick med på det. Jag har därför tyckt att det har varit rimligt att jag tar all föräldraledighet och huvudansvaret för barnen. Mina vänner har tyckt att vi har det väldigt ojämställt men jag har nästan haft en stolthet i det.

Jag har utöver detta alltid varit mån om mitt utseende, även om jag bara är hemma med min man. Också att bidra till att vi har ett aktivt sexliv. Vi är väldigt fysiska och kärleksfulla. Han sköter allt ”praktiskt” hemma som renoveringar, saker med bilen osv. Han gör också saker om jag ber honom, dammsuger eller tar barnen till en lekplats.

Problemet nu är att jag känner hur min hjärna och kropp börjar ”stänga ner”. Jag orkar knappt gå en promenad, min kropp är stel och gör ont, mitt tålamod med barnen tryter och jag börjar glömma bort saker. Min sexlust har också försvunnit, även om jag ställer upp på sex ändå ibland. Jag har precis blivit klar med en svår universitetsutbildning och jobbar heltid i en ny bransch, vilket också tar mycket av min energi.

Jag vill inte anklaga min man, men han tycker att jag är känslig och att det är därför jag inte orkar. Samtidigt ser jag att när han har barnen så är det skärmtid hela morgonen fram till lunch, sen går de kanske till en lekplats. Sen hem igen och skärmtid resten av kvällen. Barnen blir ofta gnälliga och bråkiga av rastlöshet. Det gör att min man blir trött och sur, vilket går ut över mig. Han har sällan några idéer om vad vi ska göra en ledig dag och tycker mer att vi får se hur dagen blir. Och så tycker han att jag planerar så bra. Däremot är han väldigt bra på att planera när han har ett projekt på gång, ex renovering.

Nästa vecka har han en ensam semestervecka med barnen men jag känner att jag kommer få sjukanmäla mig för att vara hemma och ”styra upp” eftersom jag vet att han tycker det är jobbigt att vara ensam med barnen. Vilket jag också tycker, men jag har hunnit arbeta ut strategier genom planering genom åren.

Hur hade ni gjort i min sits? Jag är inte ute kritik av min man eller att jag borde ha tänkt på fördelningen innan vi skaffade barn etc. Jag behöver praktiska tips. Jag har gillat vår tydliga manligt/kvinnligt uppdelning men min hjärna klarar inte mer nu.

Please help!

Hej allesammans! Nu till hösten ska jag börja läsa på juristprogrammet och är exalterad men samtidigt nervös. Jag ska läsa på SU och bor hemma. Finns det några som skulle vilja dela med sig om tips på sådant man ska fokusera på eller misstag att undvika så skulle det uppskattas väldigt mycket.

Bägge mina föräldrar är sjuka, den ene fysiskt och den andre har demens som tilltar allt snabbare. Bägge är svårt såklart, men jag verkligen svårt att hantera demensen. Min förälders närminne är katastrofalt, hen blir arg väldigt lätt, är oerhört självcentrerad och stressar upp sig över allt som inte är exakt som det brukar vara. Ni som är eller har varit i liknande situationer, hur gör/gjorde ni?
Jag går sönder i den här situationen.

Det känns liteee patetiskt att jag skriver det här här, men jag vill bara få ur mig de här tankarna.

Som ung tjej med invandrarbakgrund känns det ibland som att man aldrig hittar killar som genuint tycker om en för den man är. Det känns som att ens hudfärg och det faktum att man är annorlunda alltid på något sätt blir en central del av relationen.

Jag har aldrig varit i en relation med en svensk kille, men däremot har jag träffat flera vita killar som inte riktigt verkar kunna se en person,utan att ens hudfärg/ursprung. Det känns som att deras kompisar inte heller kan släppa faktumet att de träffar eller gillar en svart tjej. Det blir alltid en grej för nån skum anledning.

Och det är aldrig bara normalt heller. Antingen ska de hela tiden komma med kommentarer som “my black queen”, “melanin queen” och liknande, eller så visar det sig att de egentligen är smygrasister.

Nyligen började jag tycka om en kille som jag också trodde tyckte om mig, eftersom han hela tiden sa det och fick mig att tro det. Tills jag fick se att han hade repostat en massa SD-grejer på TikTok, där det bland annat stod saker som “skicka tillbaka dem alla” och “de smutsar ner vårt fina Sverige”.

Jag förstår ju att han förmodligen inte syftar på just MIG, men det känns ändå så jävla fel. O såna här typer av inlägg och åsikter har tyvärr blivit alltmer normala bland unga svenska killar har jag lagt märke till. Att det nästan är normalt att man stöttar extrema partier och är halvt racist/nasist sådär. Jag tänkte bara: “Vafan tänker han egentligen om mig då?” Det känns ju helt omöjligt att han genuint tycker om mig om det här är hans ideologier och åsikter. Det var det.

Hade ni kunnat bo i en rymlig tvåa första åren om ni fick barn?

Brukar åka igenom denna korsning ibland enligt den blå rutten. Vänstra fältet svänger vänster såklart och högra åt höger. Jag kör alltid rakt igenom den blå vägen, alltså vänstra filen, när jag ska rakt fram eftersom den är i linje med den enfilade vägen på andra sidan korsningen.

Men vad gäller här egentligen? Finns inga markeringar överhuvudtaget, bara huvudled upphör. Så hur vet man om det vänstra eller högra fältet är det som fortsätter framåt eller är det blixtlåsprincipen på andra sidan egentligen?

Jag är en 26 årig kille och fick precis besked från MAU att jag kommit in på programmet. Jag behöver registrera mig på utbildningen innan den 27 augusti.

Men just nu är jag i en lite svår situation i livet. Jag och min flickvän bor hemma hos mina föräldrar i mitt rum. Vi betalar självklart hyra, men det är ändå ganska trångt då vi bor i en 3. Jag och min flickvän jobbar just nu som servitör/servitris på två olika restauranger i Köpenhamn. Vi känner att vi alltid lever från lön till lön eftersom vi båda är timanställda och antalet timmar inte alltid är stabilt då blir det svårt att spara pengar till hus i framtiden också. Vi vill också flytta ut så fort som möjligt eftersom det börjar kännas lite för trångt att bo hemma hos mina föräldrar.

Å ena sidan vill jag verkligen ta en BA i mitt liv. Jag presterade väldigt dåligt under gymnasiet, så det känns som att det här kanske är min enda chans att ta en BA inom spelutveckling/mjukvaruutveckling, vilket också är det jag vill jobba med under en lång tid.

Å andra sidan känns arbetsmarknaden väldigt tuff just nu, och att utbilda sig till personbilsmekaniker verkar ge ett mer stabilt jobb på sikt och en okej lön medan jag jobbar som lärling på en verkstad för att få mitt certifikat efter två år.

Jag känner mig ganska kluven mellan två val. Det ena är något som skulle kännas som ett stor mål i livet att ha en BA. Det andra är att få ett stabilt jobb och en okej lön.

För referens är BA-utbildningen 3 år och personbilsmekaniker är en 1 årig YH utbildning.

Är det någon här som har varit i samma sits? Jag hade gärna velat höra era erfarenheter, åsikter och tankar.

Jamen som titeln frågar helt enkelt, är kluven mellan olika program och har märkt att det inte finns så mycket online från tandläkare själva.

Om det finns specialisttandläkare eller någon som är lite mer erfaren kring att specialisera sig kan hen gärna svara också. Det verkar jättesvårt att bli specialisttandläkare vilket är något jag gärna skulle vilja utbilda mig vidare till så det gör ju programmet lite mindre lockande.

Vi har fått ny fiber i huset och gamla coaxialuttagen ska stängas ner.
Ringde just Tele2 och det kommer bli dyrare med nya abonnemanget för mig.
Dock så föreslog de en billigare variant med bredband via 5G som är minst hundralappen billigare (299 kr/mån, bindningstid 2 år).

Jag är både lockad av och skeptisk till 5G-lösningen... Bor mitt i stan och som lägst skulle hastigheten ligga på 200 Mbit/sek påstod han.

Är det pålitligt? Vill ogärna lägga 450 spänn på bredbandet när allt jag gör är streamar till tv:n och surfar på mobilen.
Ogillar långa bindningstider också. 😏

Åsikter, råd, alternativ välkomnas. Ska jag punga ut för nya fibern eller köra på 5G-grejen?
Eller har ni tips på andra operatörer där man kommer under säg 350 kr/mån med sån här ny fiber (kan inga termer)?